Mamma till en liten tös född 2013. Njuter av att vara mamma och bloggar om allt runtomkring det nya livet. Uppmärksammar migrän vilket jag drabbas av flera gånger i veckan.
Den 9 dec klockan 21.00 började mina värkar. Jag hade precis gått och lagt mig och i sett att idag blir det ingen bebis. Det tog ca en timme innan jag förstod att det nog var dags att klocka värkarna. Jag ville ju bara sova och det jag inte ville var att värkarna skulle börja på kvällen eftersom jag inte är en kvällsperson. Vi klockade värkarna men de var för långt isär för att åka in till bb så vid ett tiden på natten satte vi på första filmen. Två filmer hann vi med. Värkarna tilltog allt eftersom och till slut kom värkarna var tredje minut. Vid fem tiden så valde vi att åka in till Danderyds bb. Vi blev uppkopplade så vi kunde följa värkarna. Jag valde att ta ett bad för att mildra smärtan. Badet var skönt men lindrade inte speciellt mycket. Jag slappnade troligtvis av att vi kom till bb för värkarna kom mer sällan och vid åtta/nio tiden på morgonen blev vi hemskickade med citodon i kroppen. Då hade jag bara öppnat mig 3 cm. När vi kom hem satte vi på tredje filmen. Klockan hade hunnit bli tio och då satte värkarna från helvetet igång. Jag låg i soffan ock tänkte att så här ont ska det nog inte göra. Vi ringde Danderyds bb igen vid elva men den här gången var det fullt. Inget bb i hela Sthlm hade plats förutom Södra sjukhuset. Vi hade inget val än att anpassa oss. Bilen bar av mot bb igen och den bilresan är lite suddig. När man vet att bilresan kommer ta ca 40 min vill man inte börja räkna på hur många värkar man kommer hinna med. Väl framme så kom jag ur bilen, tog värkarna allt eftersom vi försökte ta oss till förlossningen. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen men skulle bli mötta. Ingen kom och jag var helt förtvivlad. Om man vet att det är en kvinna på väg in med värkar letar man inte upp henne. Tiden kändes som en evighet tills vi började leta efter skyltar mot vart vi skulle kunna ta vägen. Vi tog hissen upp några våningar där vi till slut blev mötta av en barnmorska. Jag orkade inte ta mer smärta då, värkarna var för starka. Jag fick ett rum och blev uppkopplad igen. Den här gången var jag öppen 6 cm men inte nog med det så blev jag erbjuden lustgas direkt. Vilken befrielse! Klockan var ca tolv när vi blev inskrivna. Att jag fick veta att jag faktiskt öppnat mig 6 cm och att lustgasen hjälpte gjorde att jag kände mig starkare. Jag satt mest på en uppblåsbar boll och andades lustgas. Jag berättade för Jon att jag tänkte på de tre små grisarna och senare fick värkarna namn som Karinvärkar, för det var namnet på vår barnmorska. Jon ville såklart testa lustgasen och efter två inandningar kunde han inte sluta le. Värkarna tilltog och tillslut var jag så inne i dimman av lustgas att jag helt glömt bort epiduralen. Till slut hörde jag Jon långt borta mumla någonting någonting epidural. Jag reagerade direkt med att upprepa. Epidural, ja tack! Läkaren kom och la epiduralen och jag kunde lätta på användandet av lustgasen. Dock så tog inte epiduralen så bra och jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Jag fick värkstimulerande för att mina värkar inte skulle avta. Det var snart dags att försöka få ut vår lilla prinsessa. Först dock var de tvungna att se till att vattnet gick. Vattnet hade inte gått av sig själv och hon var fortfarande inte fixerad. Vattnet gick men hon ville inte fixera sig. Hon låg och vred huvudet och jag fick till slut lägga mig på vänster sida för att försöka hjälpa henne. Jag ska nämna att jag under hela min graviditet inte kunnat ligga på min västra sida så det varit väldigt obehagligt och ibland gjort ont. Nu skulle jag ligga på vänster sida, höggravid och med uppdrag att lillan skulle hitta rätt väg ut. Den tiden som jag låg där var den värsta. Jag trodde verkligen jag skulle dö. Tillslut vände hon sig rätt och det var dags att krysta. Vid den tidpunkten hade jag bestämt mig för att hon skulle ut. Det tog inte många värkar innan hon faktiskt var ute. Barnmorskan var imponerad och kommenterade att det märktes att jag ville få ut henne. 17:58 10 december föddes Amanda, 50 cm lång och 3500 g. Hon lades upp på mitt bröst och den känslan var obeskrivlig. Jag och Jon hade skapat den här lilla människan som var alldeles perfekt. Det är fortfarande overkligt att vi numera har en dotter men man vänjer sig fort. Idag är det Julafton och Amanda blir två veckor gammal. Mitt liv kan inte bli så mycket bättre just nu.
